Farzaneh Hatami Landi lever med Invandrarkvinnornas dikter och gemenskap
LEENA MÄKITALO
Iranska Farzaneh Hatami Landi, 40, kom som kvotflykting till Finland med sin syster 1990. Senare flyttade också Farzanehs bror till Finland.
"Jag var 22 år när jag tillsammans med min storasyster lämnade Iran och kom till Pakistan. Vi gick till UNHCR:s byrå och där gav de oss genast flyktingstatus. Det tog ändå tre år innan vi fick asyl i Finland", berättar Farzaneh.
I Finland bodde de först i Palokka, Jyväskylä. "Jag var intresserad av datakommunikation, så jag studerade el- och datakommunikationsteknik vid en yrkesläroanstalt. Ibland var det jobbigt, eftersom mina kunskaper i finska var rätt svaga. Det var också svårt att bekanta sig med finländarna då nästan alla mina studiekompisar var män", säger Farzaneh.
År 1998 gifte hon sig med Babak Reza och följande år fick de en dotter, Baraneh. Vid samma tid flyttade familjen till Esbo. Reza började bygga österländska instrument hemma, bland annat sträng- och slaginstrument med namn som santor, tanbak och daf. Farzaneh och Reza spelar tillsammans traditionell iransk folkmusik och uppträder som grupp med namnet Baraneh.
När Baraneh var tre år satte Farzaneh henne på ett dagis och började söka arbete. Via arbetskraftsbyrån kom hon i kontakt med Maahanmuuttajien tuki ry:s verksamhet och utbildade sig till handledare för invandrare. Nu deltar hon bland annat i Finlands Flyktinghjälps Tukena-projekt, vars grundläggande idé är att stödja invandrare i stödgrupper bestående av människor med liknande erfarenheter.
Farzaneh är handledare bland annat i en resursgrupp som riktar sig till invandrarkvinnor och kvinnor med flyktingbakgrund.
"I verksamheten deltar kvinnor som varit hemma länge och som har svårt att komma in exempelvis på yrkesinriktade kurser. I den andra gruppen studerar kvinnorna adb-relaterade ämnen och den tredje stödgruppen är för äldre kvinnor", berättar Farzaneh. Majoriteten av kvinnorna är afghaner och iranska kurder.
"Man måste ta reda på vad man verkligen vill"
"Det behövs en plats där man kan vara tillsammans, glömma sina problem för en stund eller få lite rekreation exempelvis under en gemensam dagsutflykt. Dessutom krävs kunskaper om det finländska samhället och livet i Finland. Ibland bjuder vi in en gäst. Gruppen för de äldre kvinnorna besöktes till exempel av en expert från Centralförbundet för de gamlas väl. Experten berättade hurdana tjänster det finns i Finland för äldre människor", berättar Farzaneh angående gruppens verksamhet.
Enligt henne vill invandrarkvinnor samarbeta och umgås med finländska kvinnor. "Men eftersom de inte kan språket och inte arbetar är det inte lätt att bekanta sig på ett naturligt sätt. Hur borde man ta kontakt, och vad ska man tala om? Många har sociala problem, rädslor…"
"Själv har jag haft lust att bekanta mig med andra: man måste studera sig själv och reda ut vad man verkligen vill och vem man är, för att sedan söka efter medel att förverkliga det man funnit”, betonar hon.
"Man måste hålla ögonen öppna: om man vill leva med slutna ögon så förblir de slutna. Allt beror på människan själv. Alla liv är viktiga och det är vars och ens skyldighet att hitta och förverkliga meningen med sitt eget liv. Det räcker inte med att man bara lever, gifter sig och får lön. Man måste söka efter livets ljus. Någon kan tycka att jag kräver mycket, då jag alltid vill ha mer än vad jag uppnått, men jag tycker att man hela tiden ska sträva framåt, lära sig nya saker", säger Farzaneh.
Enligt Farzaneh är invandrare framför allt modiga och det krävs mod av dem. ”En invandrare vill förändra den situation som han eller hon hamnat i. I Finland måste man vara modig och också ingjuta mod i andra. I Tukena-projektet och Visio (Vihreän sivistystyön liitto ja opetuskeskus) får och ger vi mod åt varandra.
"Jag försöker hela tiden lära mig nytt"
Våren 2004 utkom Farzanehs första diktsamling Varjojen ääni (Skuggornas röst). "Hela livet är en dikt. Jag kan skriva en dikt om den här stunden eller när jag promenerar på gatan eller när jag ser på tv. Ibland när jag lyssnar på mitt barn tänker jag att hon talar som om hon läste en dikt. Poeten ser verkligheten på sitt eget sätt. Var och en ser på världen på sitt eget sätt", säger Farzaneh.
"Kanske har jag så länge hållit allt inom mig att dikterna, nu då de har börjat komma, föds oavbrutet. Jag skriver korta, haikuaktiga dikter, jag försöker använda så få ord som möjligt, uttrycka mig koncist." Mest skriver Farzaneh på persiska, men ibland gör hon det också på engelska och finska.
Hon erinrar sig sin barndom och betraktar sin barndomsfamilj som ett hem där man sysslade med konst. "Vi var åtta barn och alla tecknade, skrev dikter och läste böcker. Tyvärr var bara våra möjligheter att utveckla oss själva rätt begränsade."
"Därför vill jag ge mer åt Baraneh: hon har tagit balettlektioner, gått i musiklekskola och prövat olika instrument. Jag läser många berättelser för henne, jag vill förstärka och stödja hennes personlighet. Jag tror att varje flicka och kvinna själv måste finna meningen med sitt liv", säger Farzaneh.
"Iran hade en annorlunda kultur än Finland. Jag försöker uppfostra mig så att jag på rätt sätt kan använda element ur min egen kultur i min dotters uppfostran. Genom att läsa, fundera över livserfarenheter och hålla ögonen öppna försöker jag lära mig nya saker och ett rätt sätt att leva här och nu", säger hon.
Skriv ut
