JOLIN BOLDT

Hur skriver svenska tidningar om flyktingar och invandrare?
Vilka bilder får vi se i TV?
Vad berättar radion?

Ja, inte är det roliga saker.
Det är problem, problem, problem.

Man skriver att de stjäl, att de är som grisar och slänger soporna på fel ställe och inte städar i tvättstugan. Man skriver om brott och bråk, om deras dåliga svenska och hur mycket socialbidrag de får. Man berättar att de jobbar svart och utnyttjar svenskarna. Och ibland skriver man att det är väldigt synd om dem, i synnerhet om flyktingen är liten och söt och helst en flicka.

Nu kanske ni tänker att det beror på att flyktingarna och invandrarna faktiskt är besvärliga, och att tidningarna skriver så här, för att de verkligen begår många brott.

Då ska vi gå tillbaka i tiden lite, till Sverige på 1970-talet. Då fanns det inte så väldigt många invandrare i landet. De allra flesta kom från Finland. Då skrev tidningarna mycket om hur jobbiga finnarna var. Vi söp, vi startade knivslagsmål – och så var vi alldeles för dåliga på att prata svenska. I de stora tidningarna kunde man väldigt ofta se rubriken ”En finne igen”. Texten handlade om att en finne – som vanligt – hade blivit full och börjat slåss. Men nu finns det många andra invandrare, från ännu konstigare länder än Finland. Och då skriver tidningarna inte längre om de jobbiga finnarna – och svenskarna tycker inte längre att det är något konstigt med att komma från Finland. Det beror inte på att finnarna i Sverige har blivit annorlunda, det beror på att journalisterna vet att läsarna inte längre tycker det är intressant att förfasa sig över oss.

Minns ni Fadime? Flickan från Uppsala som mördades av sin pappa i januari år 2002. Fadime kom från Kurdistan, och hon hade lämnat sin familj och börjat studera i Sundsvall. Hon flyttade så långt bort för att det var stora konflikter mellan henne och familjen. Hennes pappa tyckte att hon skämde ut familjen och Fadime visste att det var farligt för henne att komma tillbaka till sin hemstad. Men precis som de flesta andra unga människor längtade hon efter sin familj. Till slut kunde hon inte längre stå emot sin längtan: Hon åkte till Uppsala för att hälsa på sina systrar och sin mamma. Då blev hon skjuten av sin pappa.

Tidningar, TV och radio i hela världen fylldes av nyheten. I veckor och månader berättade man om mordet. Det var en förfärlig och sorglig händelse, det är klart att människor vill veta mycket om den. Mordet blev också en symbol för våldet mot kvinnor, alla som tyckte att det var viktigt att kämpa mot kvinnoförtrycket engagerade sig.

Men ganska snart började de svenska tidningarna berätta om tragedin på ett annat sätt. Det var inte bara ett familjedrama och en berättelse om manssamhället. Det blev en berättelse om de onda kurderna och om muslimerna. Mordet berodde på deras kultur. ”Det är vanligt att kurdiska/muslimska män förtrycker sina döttrar. De måste tvingas bli mer jämställda. Vi i Sverige skulle aldrig göra något så hemskt, den kurdiska kulturen är ond” blev budskapet.

Men när svenskar begår brott funderar tidningarna aldrig på om det beror på ”deras kultur” – och ändå är det ju så. Till exempel det nordiska sättet att dricka alkohol är en del av vår kultur – och en vanlig orsak till brott. När unga föräldrar misshandlar sina barn, kan det bero på att man i Norden har en kultur där man inte lever i storfamiljer, och mor- och farföräldrar inte kan stötta de unga och hjälpa dem med barnen.

Det är inte så underligt att tidningarna skriver bara det negativa med invandrare och flyktingar. Vanliga saker är inte nyheter. Det är ingen nyhet att människor studerar, jobbar och sköter sig. Och fördomar är väldigt starka. Eftersom många människor tänker att invandrare och flyktingar är precis samma sak som bråk och problem, ser man inte sådant som motsäger den bilden. Därför glömmer tidningarna bort att en människa är invandrare, om den människan på något sätt är känd och populär. Ett exempel på det är att några har klagat på att det inte finns invandrare i regeringen. Men Sveriges utrikesminister Laila Freivalds är flykting, hon kom hit från Lettland när hon var barn och satt i ett flyktingläger. Och den populära näringsministern Leif Pagrotsky är invandrarunge. Men det skriver tidningarna aldrig om – för de här två personerna är ju inget problem.