Bakom flyktingproblemet i Rwanda ligger den blodiga maktkampen mellan hutuer och tutsier
PETRI LASSI
Centralafrikanska Rwanda blev föremål för internationell uppmärksamhet år 1994, då hutuerna, som var majoritetsbefolkning i landet, mördade nästan en miljon av minoritetsbefolkningen tutsi.
I kriget som följde på folkmordet lyckades tutsiernas flyktingarmé erövra Rwanda, vilket ledde till att över två miljoner hutuer å sin sida måste fly ur landet.
De som kommenterat Rwandas rätt mörka flyktinghistoria samt händelserna år 1994 har sett Rwanda som ett typexempel på en instabil afrikansk stat. Problemen i landet är emellertid inte en följd av artificiella gränser uppdragna under imperialismens tidevarv fast den gamla kolonialmakten Belgien nog i hög grad har bidragit till att problem uppstått.
Rwandas historia är till stora delar okänd fram till kolonialtiden. Då européerna i ett allmänt koloniseringsrus störtade åstad för att erövra Afrika i slutet av 1800-talet fanns på områdena av nuvarande södra och mellersta Rwanda redan en självständig samt centralt och organiserat styrd stat med arméer, klanöverhuvuden och skatteinbärare. I landets ledning satt tutsikungen Kigeri Rwabugiri, vars släkt sägs ha styrt landet sedan slutet av 1300-talet.
Då de europeiska länderna under Berlinmötet år 1885 ritade om gränserna mellan de afrikanska länderna så att de motsvarade de egna behoven och ömsesidiga överenskommelserna blev Rwanda och grannstaten Burundi landskap i tyska Östafrika.
Dessa länder hade emellertid inte ännu erövrats. Kungens död år 1895 födde i Rwanda ett politiskt kaos, som tyskarna utnyttjade genom att – i enlighet med det europeiska ömsesidiga avtalet – ta landet i besittning.
Som en följd av tyskarnas förlust i första världskriget överlät Nationernas Förbund åt Belgien att styra Rwanda. Belgierna började föredra tutsierna, som de ansåg ädlare och mer begåvade, och bland dem valde de lokala härskare. Ett officiellt apartheidsystem inrättades i landet, enligt vilket tutsierna hade ensamrätt till utbildning och tjänster inom förvaltningen.
Före det belgiska styret var gränsen mellan hutuer och tutsier som dragen i vatten. De som odlade jorden kallade sig hutuer och boskapsuppfödarna kallade sig tutsier. Genom äktenskap kunde en hutu förr bli tutsi och vice versa.
Nu gjorde det nya apartheidsystemet inte bara indelningen permanent, utan det upprättade också ett motsatsförhållande mellan folkgrupperna. Hutuerna lärde sig att hata de priviligierade tutsierna som skenbart styrde landet, och de senare hade å sin sida inget annat alternativ än att lyda belgierna.
I och med självständigheten omfördelades makten mellan stammarna
De hemskheter som uppdagades på 1950-talet i belgiska kungens privata koloni Kongo gav upphov till ett internationellt tryck som tvingade Belgien att avstå från sina kolonier. Rwanda blev självständigt efter en kort övergångsperiod år 1962.
Redan före självständigheten hade den reella makten i landet överförflyttats på hutuernas folkrörelse. Huturegimen som kommit till makten började snabbt rensa landet från tutsier. Fram till år 1964 blev tiotusentals tutsier dödade och över 200 000 flydde landet.
Det från kolonialtiden bekanta apartheidsystemet upprättades igen, men denna gång för att gynna hutuerna. Förföljelserna och våldsamheterna fortsatte och fast de emellanåt upphörde nästan helt och hållet så levde vid slutet av 1980-talet redan ca en miljon tutsier som flyktingar utomlands, huvudsakligen i Uganda. Situationen i Rwanda hade skapat Afrikas mest utbredda och långvariga flyktingproblem.
Tutsiförföljelserna trappades upp på nytt i början av 1990-talet. År 1994 tog extremistiska hutuer makten genom en statskupp och på order av den nya regeringen inleddes ett folkmord på tutsierna.
Årtionden av upprepad apartheidpropaganda i medierna om tutsiernas underlägsenhet hade gjort sitt: Tiotusentals hutuer från Rwanda deltog mer eller mindre frivilligt i folkmordet på tutsierna och de hutuer som försvarade en moderatare hållning.
Tutsiernas flyktingarmés lyckade försök att stoppa folkmordet och erövra Rwanda födde igen ett nytt flyktingproblem, då sammanlagt två miljoner hutuer som gjort sig skyldiga till mord eller annars var rädda för hämnd flydde utomlands. Denna gång blev problemet än mer komplicerat av att de extremistiska hutuerna som var skyldiga till folkmordet strävade efter att kontrollera flyktinglägren och använda dem som baser för fortsatt krigsföring.
Källor:
Philip Gourevitch 2001: Huomenna meidät ja perheemme tapetaan
Peik Johansson 1994: Kuolema Ruandassa
RWANDA
Areal: 26 340 kvadratkilometer
Befolkningsmängd: 8,4 miljoner
Språk: kinyarmanda (off.), bantutalspråk i hela landet, franska (off.), engelska (off.), kiswahili (swahili) i köpcentren Religioner: katoliker 65%, protestanter 9%, muslimer 1%, representanter för lokala religioner 25%
Grannländer: Burundi, Demokratiska republiken Kongo, Tanzania, Uganda
Huvudstad: Kigali
Valuta: Rwandisk franc
President: Paul Kagame
Förväntad livslängd: 39 år
Läskunnighet: 69% av vuxenbefolkningen
Andel befolkning utan rent vatten: 59%
BNP per capita: 220 US dollar
www.global.finland.fi,
www.cia.gov/cia/publications/factbook
I FINLAND
I slutet av år 2003 fanns 58 invånare med ursprung i Rwanda
Skriv ut
