Flyktingarna från Guatemala
bodde i läger i Mexico

EIJA PULKKINEN
Redaktör

Inbördeskriget i Guatemala räckte 36 år. Av de tio miljoner invånarna i landet dog 150 000, minst en halv miljon förlorade sina hem och det exakta antalet sårade eller försvunna är okänt. Huvudorsaken till inbördeskriget var den enorma sociala och etniska klyftan mellan de relativt välbärgade "vita" mestiserna i städerna och de fattiga indianerna på landsbygden, som utgör över hälften av landets befolkning.

Var tionde guatemaltek flydde ur landet, största delen till Mexico, där man inte behövde frukta dödspatrullerna. Vid gränsen fanns det över 120 läger. Ett av dem var Quetzal Edzna, som jag besökte år 1995. Där fanns ett par tusen invånare, varav största delen under 18 år, och av dem var 40 procent födda i lägret.

Då flyktingarna kom till Campeche i Mexico i början av 1980-talet, byggde man med hjälp av Europeiska Unionen och FN:s flyktingorganisation hus, ett sjukhus, en skola, vägar samt drog in el. Man gav startpengar till en fruktträdgård, ett grönsaksland, en verkstad för hantverk och en butik. Syftet var att så fort som möjligt göra lägret självförsörjande.

Inom tio år lyckades det också lägret att stå på egna ben. Tills det inte kom regn på fyra år och det bara fanns vatten till byke och matlagning. Då flyktingarna tidigare hade kunnat sälja frukt och grönsaker till grannbyarna, gav den torra och spruckna jorden en skörd som nätt och jämnt täckte de egna behoven.

Centrum i byn var en skola för fyrahundra elever. Eftersom flyktingarna hörde till många olika mayastammar, talades det tolv språk i lägret, av vilka fem undervisades i skolan. Det var ont om pennor, papper och böcker och ingen visste när man skulle få nya. En karta och bilder på väggarna i klassrummet berättade om hemlandet, som största delen av eleverna aldrig hade besökt. Guatemala var någonting de 
endast kände till genom föräldrarnas berättelser och sånger.

Den vitkalkade kliniken och medicinmannens, curandeirans bambuhydda med halmtak låg fridsamt sida vid sida ett stenkast från varandra. Snart märkte man nämligen att flyktingarna hellre sökte hjälp hos den bekanta medicinmannen, och gick till kliniken som upprätthölls av främmande hjälparbetare först då de traditionella preparaten inte var till någon hjälp.

Alltså skaffade EU en spis åt curandeiran/curanderon, på vilken det gick bra att tillreda mediciner för alla upptänkliga krämpor. Svårigheten låg i att hitta de rätta örterna, som ibland växte så långt bort att man för att t.ex. få medicin mot mask, reumatism eller luftrörskatarr måste betala ut en hel dagslön.

I barnen ligger hoppet om en bättre framtid

Begravningsplatsen låg i utkanten av byn. De flesta gravarna var små, eftersom barndödligheten var hög. Läkaren på kliniken berättade att många förstföderskor var bara 15 år gamla, eller t.o.m. yngre. Ofta hade flickan inte tid att återhämta sig efter föregående förlossning innan hon redan var gravid på nytt. De flesta födde 10-12 barn, varav tre-fyra dog. "I barnen ligger hoppet om en bättre framtid", svarade en fembarnsmor då jag frågade varför hon ville ha fler barn.

Eftersom södra Campeche är ett av Mexicos fattigaste områden kände invånarna i grannbyarna ibland bitterhet över att flyktingarna som fick utländsk hjälp hade det bättre ställt än de. Konflikten mildrades av att flyktingarna var mayaindianer precis som lokalbefolkningen, så kulturen och sedvänjorna var de samma.

Ändå var mentala problem bland flyktingarna vanliga och de tog sig uttryck genom överdrivet bruk av alkohol, slagsmål och familjevåld. Som orsak angav man den osäkerhet som från år till år präglade framtiden: "Då vi sår tänker vi hoppfullt att vi nog redan vid skördetiden är hemma igen. Men på tio år slocknar oundvikligen hoppet."

Efter undertecknandet av fredsfördraget år 1996 återvände tiotusentals människor till Guatemala. Men många ungdomar som fötts och vuxit upp i lägret ville stanna i Mexico. De sade att de kände sig mer som mexikaner än som guatemalteker.

I Mexico hade de också vänner och större möjligheter till utbildning än i det krigsdrabbade Guatemala. Till slut gav Mexicos regering flyktingarna lov att stanna i Campeche-området, vilket också underlättade beslutet att stanna kvar i landet.