Evakuerade i kriget i Lappland

Samerna måste strida mot varandra

MINNA VASKO

Det lilla samiska folket bor vid polcirkeln på tre olika staters territorium. Det har under hela sin historia aldrig fört krig mot någon. Under andra världskriget visade sig dock krigets vansinne för dessa nordliga stammar på ett obevekligt sätt. Världspolitiskt syntes Sameland ännu i rubrikerna då krigsföringen på andra håll mattades ut.

Hitler anföll Norge i april 1940 och tvingade tiotusentals människor att fly från sina hem. De norska samerna stred med den norska armén mot den nazistiska ockupationsmakten. Öster om gränsen i Finland togs däremot tyskarna under fortsättningskriget emot som allierade och deras mångåriga vistelse i området hade egentligen bara den inverkan att den moderniserade den traditionella kulturen.

Under vinter- och fortsättningskrigen stred de finska samerna mot ryssarna och skoltsamerna som bodde på Kolahalvön på den ryska sidan stred å sin sida i den ryska armén mot finländarna. Det sovjetiska medborgarskapet tvingade också de vapendugliga männen bland samerna ut till fjärran fronter: Under världskriget stred skoltsamiska soldater t.ex. i Polen, Tjeckoslovakien och på Balkan.

Finland ingick ett avtal om vapenvila med Sovjetunionen på hösten 1944. Enligt de villkor som där uppställdes skulle de 120 000 tyska soldater som vistades i norra Finland jämte deras krigsmateriel avlägsna sig ur landet inom två veckor, annars skulle avtalet upphävas. Alla visste att tiden inte skulle räcka till. Finländarna tvingades attackera sina forna allierade för att effektivera avfärden. Kriget i Lappland inleddes 1.10.1944 i och med landstigningen i Torneå.

Photo: SA-kuva

Civilbefolkningen måste nu evakueras av helt andra orsaker än fem år tidigare. De tyska soldaterna som retirerade till Nordnorge lämnade ingenting orört efter sig. Ordern att förstöra kom från högre ort och dess syfte var att orsaka så stora materiella skador som möjligt. Byggnader, vägar, broar, t.o.m. telefonstolpar sprängdes under reträtten, och renar dödades.

Norra Fennoskandien brändes ned till grunden under en knapp månad. Sameland på den finska sidan klarade sig med mindre, fast t.ex. Enontekiö och Enare kommuner förstördes till nittio procent.

Under trånga förhållanden i Österbotten

De finska samerna evakuerades huvudsakligen till mellersta Österbotten, till samma områden som under vinterkriget. Trafiken stockade sig, en 40 kilometers väg kunde med tåg ta t.o.m. två dygn och resan från Rovaniemi till Ylivieska som värst två veckor.

Enontekiös och Västra Enares rensamer styrde mot flyktingläger i norra Sverige. Flykten gav samerna en anledning till stor förundran då många av dem för första gången såg ett tåg eller ett motorfordon.

Rovaniemi var det nordliga Finlands enda tätort. Dessutom var finska språket totalt främmande för en del av flyktingarna. Tvångsslakten av renar påverkade befolkningens utkomst negativt. Order om evakuering kom nu också först samma dag som kriget började. Alla som åkte fick ta med sig femtio kilo saker.

Photo: SA-kuva

Av samerna i Finland var det skoltsamerna i Petsamo som led mest, eftersom de som en följd av krigen förlorade bokstavligen allt. Vinterkriget flydde de i stor hast till Österbotten och Tervola. Under mellanfreden kunde invånarna småningom återvända, fast arbetet med att rensa minor i östra Suonikylä drog ut på tiden.

Efter mellanfreden 1944 returnerade Finland Petsamo till Sovjetunionen och den andra evakueringen till Kalajoki betydde på så sätt för skoltsamerna ett slutgiltigt farväl till hemtrakterna. Största delen av deras egendom och t.ex. alla renar och lamm fick lämnas kvar.

Skoltsamerna hade svårt att hitta jobb i Österbotten och bostadsbristen var också så stor att en del av skoltsamerna måste bo i fiskestugor. I Kalajoki förekom dessutom år 1944 rikligt med tuberkulos, och med inflyttarna kom även difteri, scharlakansfeber, tyfus och malaria. Patienterna var i synnerhet barn och unga.

Grottflyktingarna i Norge

I Norge var samernas situation ännu sämre. Den tyska armén retirerade dit och den ville försvåra de allierades omringningsmöjligheter genom att ödelägga hela Nord-Norge. På order av Hitler skulle alla byggnader utom kyrkorna brännas och människorna skulle evakueras, vid behov med våld.

Ordern gällde sammanlagt 72 000 människor i Finnmark och norra Tromsö. Befolkningen evakuerades med båt till Mellansverige samt Tromsö och Nordland. Order om avfärd gavs två dagar innan. Soldaterna besökte varenda liten fjord och körde människorna från deras hem och tuttade eld på dem.

Man hade ända från början stora förbehåll mot den tyska ockupationsmakten och ordern om evakuering utmanades alltid när det var möjligt. I det norska Lappland fungerade under hela andra världskriget en motståndsrörelse som t.ex. hjälpte förrymda fångar. En del av befolkningen flydde till fjälls då de fick evakueringsordern, och gömde sig i grottor, ruiner, torvhyddor och övergivna potatiskällare.

Tyska spaningspatruller gjorde dessa ”grottmänniskors” liv svårt. De som återvände för tidigt till sina hemtrakter evakuerades på nytt. En viss mängd livsmedel kunde smugglas från Sverige, men annars rentav svalt de gömda flyktingarna.

Nordnorge befriades på våren 1945, och invånarna fick återvända till sina förstörda hem. Hela Finnmark var systematiskt minerat och att röra sig där var länge farligt.

Andra världskriget förstörde bokstavligen den gamla samekulturen, som som en följd av de många prövningarna anammade en mer västerländsk livsstil. I och med de tyska soldaterna blev det allt vanligare att använda pengar och moderna servicebranscher började tävla med renskötseln och fisket.

En kolonisationskommitté ordnade fasta boplatser åt de samiska evakuerade som kompensation för de förlorade områdena, vilket t.ex. satte stopp för skoltsamernas årliga flyttningsrörelser från ett område till ett annat. Bytinget förändrades från att ha varit ett möte för släktens huvudmän till ett allmänt byråd. Släkterna församlades inte längre på samma sätt som tidigare, så de gamla jojkarna och lekarna började glömmas bort. Finska språket fick större spridning och de traditionella naturreligionerna ersattes så småningom med den ortodoxa tron.

Källor
Lehtola Veli-Pekka 1994: Saamelainen evakko. Rauhan kansa sodan jaloissa. City Samit ry.
Holsti Päivi: Suonikylän koltat vuosina 1939-1957. Suomen historian julkaisuja 14. Jyväskylän yliopisto.